Värme!

Livet känns på något sätt så mycket lättare när det är varm och vackert väder. De senaste dagarna har det varit temperaturer upp emot 22 grader. Vilken lycka!
Jag har njutit av att ta långa promenader i värmen, torkat tvätt på balkongen, sovit med fönster och balkongdörr öppen (jag bor på tredje vången så det är ok), haft picknick med mina små primärbarn, ätit söndagsmiddag på balkongen för första gången, gått till och från kyrkan utan att behöva ha jacka på mig. Ja det finns så mycket jag är tacksam för och uppskattar när värmen kommer.

                

Älskade mormor

Min mormor har funnits med mig hela min uppväxt. Hon har en speciell plats i mitt hjärta och jag har många härliga minnen. 

Jag minns hur vi åkte på utflykter i hennes bubbla. Då fanns inga lagar om säkerhetsbälten så vi klämde in oss flera stycken. Jag satt ofta allra längst bak, där man kunde ha packning, tillsammans med någon annan och spelade svälta räv. Vi åkte ofta på okända vägar, stannade någonstans och fikade, plockade blommor, tittade på djur. Jag har minnen av hur vi tillsammans med mormor, mostrar och kusiner åkte och plockade jordgubbar, hallon och majs.

Jag minns hur vi var hemma hos mormor och beundrade alla hennes långa halsband och ibland fick vi låna dem. Hon hade också örhängen, sånna där clips. En del av dem fick vi också låna men de gjorde för ont i öronsnibbarna.

Mormor bakade de allra godaste bullarna. Vi fick alltid bullar när vi kom hem till henne. Åh vad gott det var, nybakade eller nyvärmda bullar med mjölk. Hon var hedersmedlem i barnbarnens klubb "Bullmaffian". Vi hade träffar hemma hos henne där vi gjorde armband och åt bullar.

Mormor var alltid intresserad av hur det gick för mig och hon hade full koll på Ludvig. Varje gång vi kom till Jönköping efter att vi flyttat därifrån frågade hon hur det gick, hur jag mådde, hur det gick för Ludvig i skolan och vad han skulle läsa i gymnasiet. En söndag skjutsade jag hem mormor efter söndagsmiddagen. Skilsmässan hade precis gått igenom och vi pratade om livet. När jag släppte av mormor ville hon ge mig 50 kr som tack för skjutsen. Jag sa att jag absolut inte ville ha några pengar och då sa hon "Du är ensamstående nu och jag vill hjälpa dig". Det var sådan mormor var, omtänksam. Ett år stickade mormor sockar till alla sina barnbarnsbarn (hon hade inte så många då) och Ludvig använde dem hela tiden, han älskade dem.

Mormor blev änka 1969. För henne fanns ingen annan än morfar. Hon pratade ofta om sin älskade Gösta och även om jag aldrig träffat honom så känns det som jag känner honom.

I går natt återförenades mormor och morfar efter 47 år åtskilda. De lämnar inte efter sig ett stort arv i form av pengar eller ägodelar men de lämnar efter sig ett stort arv i form av underbara människor som är min närmaste släkt (5 barn, 36 barnbarn och 72 barnbarnsbarn). De lämnar efter sig ett arv av tro, kärlek och hängivenhet.

Älskade mormor! Jag kommer sakna dig men jag är samtidigt glad att du äntligen fått träffa din älskade Gösta. Tack för ditt goda exempel och alla minnen. ❤️

 

Att lita på Herren

Okej, det var jättelänge sedan jag skrev, jag vet. Jag vill varna för att det här kommer bli ett långt inlägg.
Nu har det gått ett år sedan skilsmässan gick igenom och jag har haft mycket att hantera, bearbeta och fundera på.
Jag kände för ett år sedan att jag kunde inte bo kvar i Helsingborg. Det gjorde ont att varje söndag träffa min ex-man, att behöva se honom. Jag ville bara fly från hela skilsmässosituationen, långt bort, var som helst bara det inte var Helsingborg.
Först tänkte jag att Ludvig och jag skulle flytta till Jönköping men jag ville inte att han skulle splittras från sina kompisar det räckte med att hans familj hade splittrats. Jag funderade på var vi skulle ta vägen.
Tanken slog mig att vi skulle bosätta oss i Lund. Det var ju en bra idé. Jag skulle komma närmare jobbet i Malmö och Ludvig som planerade att söka gymnasieutbildning i Lund skulle inte behöva pendla alls.
Efter att ha pratat med Ludvig om det började jag i slutet av förra året anmäla mig till många olika hyresbolag och där jag gjorde intresseanmälningar. Jag kontaktade vänner i Lund för att se om de hade några kontakter och kunde hjälpa mig få en lägenhet. Jag började be om att vi skulle få en lägenhet i Lund. Allt kändes jättebra och jag tänkte att det här är rätt och Herren kommer hjälpa mig med det jag vill.
Tiden gick och ingenting hände (det är inte lätt att få lägenhet i Lund). Jag började så smått misströsta men fortsatte be och leta. Jag fick lite erbjudanden från Lunds kommunala fastigheter men blev aldrig erbjuden att komma på visning.
Jag började oroa mig. Tänk om det va så att det var meningen att jag skulle vara kvar i Helsingborg och inte flytta alls!
I maj kände jag mig ganska nedslagen och bad min gode vän Nisse om en välsignelse. Vi satt och pratade en stund innan och jag förklarade att jag inte fått någon lägenhet i Lund. Han frågade då: Är det vad du vill då, att flytta till Lund? Frågan kom så plötsligt och jag insåg att jag inte visste vad jag ville. Allt fungerade ju ganska bra, det gjorde inte lika ont längre. Jag funderade mycket på den frågan och jag kom inte fram till något svar. Jag började resonera att om jag inte flyttar till Lund så kan jag nog överleva i Helsingborg i alla fall.
Sommaren gick och jag började mer och mer känna mig tillfreds med att bo kvar i Helsingborg men jag fortsatte att anmäla intresse till lägenheter i Lund.

En kväll i början av september gjorde jag något jag aldrig trodde jag skulle klara av och efter den kvällen lättade allt. Jag accepterade det faktum att jag skulle vara kvar i Helsingborg och att både jag och Ludvig skulle fortsätta pendla till skola och arbete och jag kände mig tillfreds med det.
När vänner frågade hur det gick med lägenhet sa jag att jag inte fått någon men att jag trivs i Helsingborg och att jag nog ska vara kvar här.

Men helt plötsligt vändes allt. I måndags fick jag ett sms om att jag tillsammans med tre andra familjer var välkommen på visning på en trea i Lund. Visning skulle vara dagen efter, på tisdagen kl. 16:00. Jag blev alldeles kall i magen. Vad var det här?! Varför kom detta nu när jag förlikat mig med att vara kvar i Helsingborg? Jag funderade en stund och meddelade sedan att jag skulle komma på visningen.
Jag hade hoppats att jag skulle känna direkt när jag kom in i lägenheten om jag ville ha den eller inte men det gjorde jag inte. Jag kände ingenting. Jag pratade med de som bor i lägenheten nu och med hon som var representant från fastighetsbolaget. Vi hade ett trevlig samtal och lägenheten var fin men den gjorde inget större intryck på mig. Området däremot var underbart. Efter visningen ringde jag Ludvig och en av mina systrar och efter att ha pratat med dem bestämde jag mig för att meddela att jag ville ha lägenheten. Jag hade fått veta att vi skulle få svar torsdag eller fredag så när jag meddelat mitt intresse la jag allt åt sidan.

Onsdag förmiddag kl. 10:58 ringer mobilen. Det är representanten från fastighetsbolaget som ringer. Hon säger att hon fick så gott intryck av mig och frågar om jag vill ha lägenheten. Jag blev chockad och glad. Oj vad fort det gick! Jag svarar att det är klart jag vill ha den och samma kväll skrev jag på kontraktet. I början av januari 2016 flyttar vi till Lund!

Jag har funderat på varför detta sker just nu och inte för ett år sedan. På måndagen efter erbjudandet kommit pratade med min vän Amanda och förklarade allt. Jag förklarade att jag hade en klump i magen och inte visste om jag ville flytta och att jag hade förlikat mig med att vara kvar i Helsingborg. Hon sa då till mig att det kanske var så att jag var redo att flytta nu för att jag har gått vidare, att nu blir det ingen flykt längre utan nu blir det istället nästa steg i livet. I tisdags innan jag skulle på visningen ringde min syster Bella och sa exakt samma sak som Amanda.

Jag tror de har rätt. Herren visste när jag var redo att gå vidare och bryta upp från Helsingborg. Hade jag flyttat för ett år sedan hade det varit en flykt och jag hade inte klarat det jag gjorde i september, det hade nog inte ens blivit av. Men idag ett år senare är det en helt annan sak. Även om det varit tillfällen när jag misströstat är jag oerhört tacksam idag för det senaste året. Jag har fått insikter om mig själv. Jag har lärt mig så mycket. Jag har lärt mig tro, tålamod, förtröstan, styrka, tacksamhet och mycket, mycket mer.

Så här är det ofta. Jag vill något som jag tycker är bra och helt rätt vid en speciell tidpunkt (helst igår) men Herren vet vad som är rätt, och när det är rätt tidpunkt. Som äldste Neal A. Maxwell sagt: Faith in God includes faith in God´s timing. Jag får försöka komma ihåg det nästa gång....

Bilden har hämtats härifrån

Ludvig

Igår fyllde Ludvig 16 år och idag var det skolavslutning och han slutade nian. Vart har tiden tagit vägen? När blev jag så gammal att jag har en son som är 16 år!?

Jag är välsignad som har en son som är vänlig, social, andlig, lojal, förlåtande, humoristisk och ett gott exempel. Jag tackar min himmelske Fader varje dag för att Ludvig finns i mitt liv.

Vänner

Jag är så glad för mina vänner. Jag har många vänner. Vissa jag träffar dagligen, andra någon gång i veckan eller till och med någon gång i månaden. och så har jag vänner som jag bara träffar någon gång per år. Men det underbara med vänner är att det spelar ingen roll hur ofta man träffas, när man träffas känns det alltid lika härligt. 

Jag har ingen absolut bästa vän men jag har många, många goda vänner. Idag har jag träffat två stycken av dem. Den ena vännen träffade jag över lunch. Det blev en extra lång lunch idag för vi hade ett så trevligt samtal att vi inte märkte att klockan blev så mycket. Vi pratade om allt möjligt. Om livet, prövningar, att gå vidare, att släppa taget. Vi tog upp funderingar vi har och gav varandra råd och tips till dessa funderingar.

När jag kom hem till Helsingborg efter jobbet mötte jag en annan vän. Vi har jobbat ihop och det var ett tag sedan vi träffades. Vi satte oss på ett fik och pratade. Där satt vi så länge att de till slut kom och sa till oss att de skulle stänga. Vi pratade om tiden när vi arbetade tillsammans. Vi pratade om hur våra liv är nu, om våra olika arbeten, om besvikelser, om glädje. Vi pratade om allt mellan himmel och jord.

Det har varit dagens höjdpunkter att träffa dessa båda vänner och jag har njutit av de samtal vi haft idag.

    

Bilden kommer härifrån

En bra start

2015 började på bästa tänkbara sätt. Jag hade möjlighet att åka med Jönköpings församling till templet i Stockholm. Jag spenderade två dagar i templet och det var precis vad jag behövde. Jag kunde fokusera på vad som är viktigt och “glömma” världen utanför. Den härliga känsla jag hade dessa två dagar önskar jag att jag alltid skulle kunna känna. Jag behöver det.

Ett extra plus på resan var att jag hade möjlighet att träffa mina goda vänner John och Jeanette Hedberg som flyttat upp till Stockholm. Jag fick också en trevlig kväll med mamma, pappa, mostrar, morbror, kusiner med  respektive och barn. Bland annat fick jag en mysig pratstund med min ena kusin. Vi delade tankar och erfarenheter och vi kom nog varandra lite närmare. Som sagt: 2015 började bästa tänkbara sätt.

Ge tack

Igår hade min syster Rakel thanksgivingmiddag för några av sina vänner (och mig). Det var en mycket trevlig kväll med god mat och mycket skratt. Det jag tyckte bäst om var när vi alla skulle säga något vi var tacksamma för. Jag hade svårt att välja vad jag skulle säga för på sista tiden har jag känt stor tacksamhet för så mycket.

Jag är tacksam för erfarenheter jag får som gör att jag växer som människa, för att jag bor i ett land med religionsfrihet, för de olika årstiderna, för min familj och ALLA vänner. Jag är tacksam för att jag har ett arbete, för en fin lägenhet, för den utbildning jag har gått, för musik, för julen, för min stora sköna säng. Jag är tacksam för böcker att läsa, för en fungerande kropp, för vackra färger, för elektricitet, för skratt och glädje men även för sorg och tårar. Jag är tacksam för min tro, för mitt vittnesbörd, för Jesus Kristus och för att jag har den Helige Andens gåva. Jag är tacksam för att jag kan komma till templet, för min fantastiska son och för att jag har fått det här livet att leva. Listan kan göras lång och jag tror det är bra att då och då tänka igenom allt man är tacksam för, det är då man inser hur bra man har det.

Rakel har alltid förespråkat det här med tacksamhet och hon har givit mig en tacksamhetsdagbok. Jag försöker skriva i den ofta och i alla situationer. Det har hjälpt mig att kunna känna frid och glädje när livet varit tufft och när livet varit lätt har jag känt ännu mer glädje. Att skriva i den och att sedan gå tillbaka och läsa i den har fått mig att inse att jag har det bra och är rikt välsignad.

Men skriv inte bara ned vad du är tacksam för utan uttryck det också. Säg tack till Himmelske Fader, till dina föräldrar, till dina syskon, till din lärare. Säg tack till personen som öppnar dörren åt dig eller ger dig en näsduk. Tack är ett så litet ord men det betyder så mycket för den som får TACK:et av dig.