Att lita på Herren

Okej, det var jättelänge sedan jag skrev, jag vet. Jag vill varna för att det här kommer bli ett långt inlägg.
Nu har det gått ett år sedan skilsmässan gick igenom och jag har haft mycket att hantera, bearbeta och fundera på.
Jag kände för ett år sedan att jag kunde inte bo kvar i Helsingborg. Det gjorde ont att varje söndag träffa min ex-man, att behöva se honom. Jag ville bara fly från hela skilsmässosituationen, långt bort, var som helst bara det inte var Helsingborg.
Först tänkte jag att Ludvig och jag skulle flytta till Jönköping men jag ville inte att han skulle splittras från sina kompisar det räckte med att hans familj hade splittrats. Jag funderade på var vi skulle ta vägen.
Tanken slog mig att vi skulle bosätta oss i Lund. Det var ju en bra idé. Jag skulle komma närmare jobbet i Malmö och Ludvig som planerade att söka gymnasieutbildning i Lund skulle inte behöva pendla alls.
Efter att ha pratat med Ludvig om det började jag i slutet av förra året anmäla mig till många olika hyresbolag och där jag gjorde intresseanmälningar. Jag kontaktade vänner i Lund för att se om de hade några kontakter och kunde hjälpa mig få en lägenhet. Jag började be om att vi skulle få en lägenhet i Lund. Allt kändes jättebra och jag tänkte att det här är rätt och Herren kommer hjälpa mig med det jag vill.
Tiden gick och ingenting hände (det är inte lätt att få lägenhet i Lund). Jag började så smått misströsta men fortsatte be och leta. Jag fick lite erbjudanden från Lunds kommunala fastigheter men blev aldrig erbjuden att komma på visning.
Jag började oroa mig. Tänk om det va så att det var meningen att jag skulle vara kvar i Helsingborg och inte flytta alls!
I maj kände jag mig ganska nedslagen och bad min gode vän Nisse om en välsignelse. Vi satt och pratade en stund innan och jag förklarade att jag inte fått någon lägenhet i Lund. Han frågade då: Är det vad du vill då, att flytta till Lund? Frågan kom så plötsligt och jag insåg att jag inte visste vad jag ville. Allt fungerade ju ganska bra, det gjorde inte lika ont längre. Jag funderade mycket på den frågan och jag kom inte fram till något svar. Jag började resonera att om jag inte flyttar till Lund så kan jag nog överleva i Helsingborg i alla fall.
Sommaren gick och jag började mer och mer känna mig tillfreds med att bo kvar i Helsingborg men jag fortsatte att anmäla intresse till lägenheter i Lund.

En kväll i början av september gjorde jag något jag aldrig trodde jag skulle klara av och efter den kvällen lättade allt. Jag accepterade det faktum att jag skulle vara kvar i Helsingborg och att både jag och Ludvig skulle fortsätta pendla till skola och arbete och jag kände mig tillfreds med det.
När vänner frågade hur det gick med lägenhet sa jag att jag inte fått någon men att jag trivs i Helsingborg och att jag nog ska vara kvar här.

Men helt plötsligt vändes allt. I måndags fick jag ett sms om att jag tillsammans med tre andra familjer var välkommen på visning på en trea i Lund. Visning skulle vara dagen efter, på tisdagen kl. 16:00. Jag blev alldeles kall i magen. Vad var det här?! Varför kom detta nu när jag förlikat mig med att vara kvar i Helsingborg? Jag funderade en stund och meddelade sedan att jag skulle komma på visningen.
Jag hade hoppats att jag skulle känna direkt när jag kom in i lägenheten om jag ville ha den eller inte men det gjorde jag inte. Jag kände ingenting. Jag pratade med de som bor i lägenheten nu och med hon som var representant från fastighetsbolaget. Vi hade ett trevlig samtal och lägenheten var fin men den gjorde inget större intryck på mig. Området däremot var underbart. Efter visningen ringde jag Ludvig och en av mina systrar och efter att ha pratat med dem bestämde jag mig för att meddela att jag ville ha lägenheten. Jag hade fått veta att vi skulle få svar torsdag eller fredag så när jag meddelat mitt intresse la jag allt åt sidan.

Onsdag förmiddag kl. 10:58 ringer mobilen. Det är representanten från fastighetsbolaget som ringer. Hon säger att hon fick så gott intryck av mig och frågar om jag vill ha lägenheten. Jag blev chockad och glad. Oj vad fort det gick! Jag svarar att det är klart jag vill ha den och samma kväll skrev jag på kontraktet. I början av januari 2016 flyttar vi till Lund!

Jag har funderat på varför detta sker just nu och inte för ett år sedan. På måndagen efter erbjudandet kommit pratade med min vän Amanda och förklarade allt. Jag förklarade att jag hade en klump i magen och inte visste om jag ville flytta och att jag hade förlikat mig med att vara kvar i Helsingborg. Hon sa då till mig att det kanske var så att jag var redo att flytta nu för att jag har gått vidare, att nu blir det ingen flykt längre utan nu blir det istället nästa steg i livet. I tisdags innan jag skulle på visningen ringde min syster Bella och sa exakt samma sak som Amanda.

Jag tror de har rätt. Herren visste när jag var redo att gå vidare och bryta upp från Helsingborg. Hade jag flyttat för ett år sedan hade det varit en flykt och jag hade inte klarat det jag gjorde i september, det hade nog inte ens blivit av. Men idag ett år senare är det en helt annan sak. Även om det varit tillfällen när jag misströstat är jag oerhört tacksam idag för det senaste året. Jag har fått insikter om mig själv. Jag har lärt mig så mycket. Jag har lärt mig tro, tålamod, förtröstan, styrka, tacksamhet och mycket, mycket mer.

Så här är det ofta. Jag vill något som jag tycker är bra och helt rätt vid en speciell tidpunkt (helst igår) men Herren vet vad som är rätt, och när det är rätt tidpunkt. Som äldste Neal A. Maxwell sagt: Faith in God includes faith in God´s timing. Jag får försöka komma ihåg det nästa gång....

Bilden har hämtats härifrån

Ludvig

Igår fyllde Ludvig 16 år och idag var det skolavslutning och han slutade nian. Vart har tiden tagit vägen? När blev jag så gammal att jag har en son som är 16 år!?

Jag är välsignad som har en son som är vänlig, social, andlig, lojal, förlåtande, humoristisk och ett gott exempel. Jag tackar min himmelske Fader varje dag för att Ludvig finns i mitt liv.

Vänner

Jag är så glad för mina vänner. Jag har många vänner. Vissa jag träffar dagligen, andra någon gång i veckan eller till och med någon gång i månaden. och så har jag vänner som jag bara träffar någon gång per år. Men det underbara med vänner är att det spelar ingen roll hur ofta man träffas, när man träffas känns det alltid lika härligt. 

Jag har ingen absolut bästa vän men jag har många, många goda vänner. Idag har jag träffat två stycken av dem. Den ena vännen träffade jag över lunch. Det blev en extra lång lunch idag för vi hade ett så trevligt samtal att vi inte märkte att klockan blev så mycket. Vi pratade om allt möjligt. Om livet, prövningar, att gå vidare, att släppa taget. Vi tog upp funderingar vi har och gav varandra råd och tips till dessa funderingar.

När jag kom hem till Helsingborg efter jobbet mötte jag en annan vän. Vi har jobbat ihop och det var ett tag sedan vi träffades. Vi satte oss på ett fik och pratade. Där satt vi så länge att de till slut kom och sa till oss att de skulle stänga. Vi pratade om tiden när vi arbetade tillsammans. Vi pratade om hur våra liv är nu, om våra olika arbeten, om besvikelser, om glädje. Vi pratade om allt mellan himmel och jord.

Det har varit dagens höjdpunkter att träffa dessa båda vänner och jag har njutit av de samtal vi haft idag.

    

Bilden kommer härifrån

En bra start

2015 började på bästa tänkbara sätt. Jag hade möjlighet att åka med Jönköpings församling till templet i Stockholm. Jag spenderade två dagar i templet och det var precis vad jag behövde. Jag kunde fokusera på vad som är viktigt och “glömma” världen utanför. Den härliga känsla jag hade dessa två dagar önskar jag att jag alltid skulle kunna känna. Jag behöver det.

Ett extra plus på resan var att jag hade möjlighet att träffa mina goda vänner John och Jeanette Hedberg som flyttat upp till Stockholm. Jag fick också en trevlig kväll med mamma, pappa, mostrar, morbror, kusiner med  respektive och barn. Bland annat fick jag en mysig pratstund med min ena kusin. Vi delade tankar och erfarenheter och vi kom nog varandra lite närmare. Som sagt: 2015 började bästa tänkbara sätt.

Ge tack

Igår hade min syster Rakel thanksgivingmiddag för några av sina vänner (och mig). Det var en mycket trevlig kväll med god mat och mycket skratt. Det jag tyckte bäst om var när vi alla skulle säga något vi var tacksamma för. Jag hade svårt att välja vad jag skulle säga för på sista tiden har jag känt stor tacksamhet för så mycket.

Jag är tacksam för erfarenheter jag får som gör att jag växer som människa, för att jag bor i ett land med religionsfrihet, för de olika årstiderna, för min familj och ALLA vänner. Jag är tacksam för att jag har ett arbete, för en fin lägenhet, för den utbildning jag har gått, för musik, för julen, för min stora sköna säng. Jag är tacksam för böcker att läsa, för en fungerande kropp, för vackra färger, för elektricitet, för skratt och glädje men även för sorg och tårar. Jag är tacksam för min tro, för mitt vittnesbörd, för Jesus Kristus och för att jag har den Helige Andens gåva. Jag är tacksam för att jag kan komma till templet, för min fantastiska son och för att jag har fått det här livet att leva. Listan kan göras lång och jag tror det är bra att då och då tänka igenom allt man är tacksam för, det är då man inser hur bra man har det.

Rakel har alltid förespråkat det här med tacksamhet och hon har givit mig en tacksamhetsdagbok. Jag försöker skriva i den ofta och i alla situationer. Det har hjälpt mig att kunna känna frid och glädje när livet varit tufft och när livet varit lätt har jag känt ännu mer glädje. Att skriva i den och att sedan gå tillbaka och läsa i den har fått mig att inse att jag har det bra och är rikt välsignad.

Men skriv inte bara ned vad du är tacksam för utan uttryck det också. Säg tack till Himmelske Fader, till dina föräldrar, till dina syskon, till din lärare. Säg tack till personen som öppnar dörren åt dig eller ger dig en näsduk. Tack är ett så litet ord men det betyder så mycket för den som får TACK:et av dig.

Avslut och nystart

För ganska exakt 17 år sedan sa jag ja till den man jag älskade mer än något annat. Då blev vi beseglade till varandra i templet och skulle leva hela livet och evigheten tillsammans. Det blev inte så... I september förra året meddelade min man att han ville skiljas. Jag var i chock. Varför ville han inte leva med mig längre? Vad hade jag gjort för fel? Hur kunde jag ha misslyckats? Det var många frågor som ständigt var i mina tankar.

Hur skulle jag klara av allt vad en skilsmässa innebär, hur skulle jag klara av att "överleva" och samtidigt tänka på vår son och hans behov?

Idag ett drygt år senare kan jag säga att det går att överleva. Jag tror jag har gått igenom hela känsloregistret och den berg- och dalbana av känslor jag har upplevt har varit jobbig, men man kan gå vidare och till och med må bra. Jag klarade av det genom att vända mig till Herren. Jag bad som jag aldrig gjort tidigare. Jag bad mer innerligt och ärligt och jag la mitt liv i Herrens händer. Jag studerade skrifterna mer intensivt. Jag läste och lyssnade på tal från generalkonferenser. Jag besökte templet oftare än jag gjort förut. Jag talade med min biskop otaliga gånger. Jag utgöt mina känslor för mina närmaste vänner. Jag gick till en terapeut där jag pratade och han lyssnade. Allt det här hjälpte mig på något sätt.

Tack till alla som har orkat lyssna på mig och stått ut med mina tårar och tankar.

 

Jag har lärt mig så oerhört mycket det senaste året. Trots det som hänt (vilket jag inte önskar att någon ska behöva vara med om) så känner jag stor tacksamhet till min Himmelske Fader för den stora kärlek han visat mig. Jag känner min frälsare Jesus Kristus bättre. Jag känner större tacksamhet och förståelse för det han gjorde för mig i Getsemane.

Jag har haft många andliga upplevelser det här året och jag tror det beror på att jag varit mer mottaglig för anden.

Vid ett tillfälle vaknade jag mitt i natten och var fruktansvärt arg. Jag kunde inte somna om och till slut kände jag att jag behövde läsa skrifterna för att kunna släppa min ilska. Jag slog upp Mormons Bok och började läsa där jag hade mitt bokmärke. Jag läste i Mosiah kap 24 som handlar om Nephiterna i fångenskap och hur de lider. Två verser stod ut och det som stod talade direkt till mig:

Mosiah 24:13-14 "Och det hände sig att Herrens röst kom till dem i deras bedrövelse och sade: Lyft upp era huvuden och var vid gott mod, ty jag känner till det förbund ni har slutit med mig. Och jag skall sluta förbund med mitt folk och befria dem ur träldomen.

Och jag skall även lätta de bördor som lagts på era axlar, så att ni inte ens känner dem på era ryggar, trots att ni är i träldom. Och detta skall jag göra så att ni hädanefter kan stå som vittnen för mig och så att ni säkert kan veta att jag, Herren Gud, besöker mitt folk i deras bedrövelser."

Dessa verser hjälpte mig och gav mig tröst. Min sorg skulle inte försvinna men Herren skulle göra min börda lättare att bära.

Jag kände mig trots detta inte helt lugn och jag var fortfarande upprörd även om jag inte var lika arg som när jag hade vaknat. Jag beslutade att gå in på kyrkans hemsida och på startsidan där fanns en artikel som hette Hope and Healing after Divorce. Jag började läsa och i artikeln hänvisas vid ett tillfälle till Mosiah 24:12-20. Jag hade ju precis läst det kapitlet och frid kom över mig. Jag insåg att jag hade Herren med mig och han såg till att jag fick den hjälp jag behövde. Jag var på rätt väg. Jag gjorde det Herren ville att jag skulle göra.

Idag den 7 november 2014 har skilsmässan vunnit laga kraft. Det innebär slutet på en stor del av mitt liv men det innebär också början på något nytt. Jag har fortfarande känslor och tankar som jag behöver bearbeta. Sorgen finns fortfarande kvar även om den inte känns av lika mycket som tidigare. Men jag vet att om jag har klarat av det senaste årets prövningar kommer jag att klara mig i framtiden också för jag har mina vänner, kollegor, släktingar, familjen och Herren på min sida som stöttar mig. Jag ser framåt med förväntan (och lite rädsla).

Goda vänner

När jag var 13 år var det UngiNord i Alingsås. Jag fick inte vara med för jag var för “liten”. Det höll på en vecka och mamma och pappa var där. Jag och mina syskon var utplacerade hos vänner under den veckan. Jag var hos min vän Amanda Ynghammar (nu heter hon Simonsson i efternamn) hela veckan. Amanda bodde i Alingsås så vi fick hjälpa till lite på UngiNord med att bla. stå i kiosken. När vi inte stod i kiosken var vi hemma hos henne och tittade på Macgyver, badade, åt mjukglass med lakritsströssel, låste oss ute så Amanda fick klättra upp för en stege och klättra in genom ett fönster på översta våningen för att kunna komma in, var med i en reklamfilm för Volvo lastbilar. Ja vi hann med en hel del den veckan och vi hade så roligt.

Jag vet inte vad som hände men vi tappade kontakten. Men för så fick vi kontakt med varandra igen och i helgen kom Amanda hit ner till mig och hälsade på. Oj vad roligt det var att träffas igen. Det var som vi aldrig tappat kontakten. Vi pratade om allt och vi skrattade och grät tillsammans. Vi var i templet. Vi shoppade skor och köpte mjukglass med lakritsströssel. Vi tittade på film. Vi pratade ännu mer. Vi hade så trevligt att vi inte ville gå och lägga oss trots att ögonen till slut gick i kors, det var tur att vi fick en extra timme att sova.

Jag är så tacksam för goda vänner och det är fantastiskt att trots att man inte träffats på flera år så är det som man aldrig tappat kontakten.

Tack Amanda för att du kom och tack till din familj som var villig att “låna ut” dig en helg!