Det krävs så lite

Ludvig har varit hemma från skolan hela veckan. Igår satt han och jag vid matsalsbordet större delen av dagen. Han gjorde läxor och jag gjorde skolarbete. Vi pratade inte så mycket men när han behövde hjälp frågade han och jag svarade. Framåt 12.30 tog vi en paus och gick med skräp till soprummet och därefter åt vi lunch, äggröra och bacon. Vi satte oss igen med skolarbetet efter lunchpausen och där satt vi till ca. 16.00.

Senare på kvällen när vi skulle lägga oss kom Ludvig in till oss. Han gav mig en kram och sa god natt och så tillade han: Tack för en jättetrevlig dag och för en supergod lunch! Det värmde i mitt hjärta. Vi hade inte gjort något speciellt egentligen men vi hade spenderat tid tillsammans och jag inser att det betydde mycket för honom. Så lite det egentligen krävs!

Ett nytt liv

 

De senaste veckorna har jag slängts mellan hopp och förtvivlan. Ena dagen går jag från skolan med känslan att det här är jätteroligt och intressant och nästa dag funderar jag på vad jag har gett mig in på, jag fattar ingenting.

Förra torsdagen 6/9 var en sån där “fattar ingenting dag”. Den helgen var jobbig men jag har en fantastisk familj och många goda vänner som peppar mig. I kyrkan på söndagen talades det om precis de saker jag behövde höra. Jag kan tala om för er att den senaste veckan har känts betydligt mycket lättare. Det har inte blivit enklare i skolan men det känns lättare.

Jag ser verkligen fram emot de kommande två åren. Jag har lärt mig en hel del på bara tre veckor, tänk vad mycket nytt jag kommer lära mig på två år!

Jag vet inte hur social kommer vara för nu tar jag mig an den här utmaningen till 100 procent!

Gåshud

Då är man student igen. I torsdags började min väg till att bli idrottslärare. Vi är ca 26 fritidspedagoger från olika delar av Sverige som skall i 1 års tid drillas i idrott och hälsa. Mycket praktisk arbete. 2 första dagarna blev svettiga med bollekar, rörelse till musik (annat ord för dans). Vi hade riktigt roligt och skrattade mycket med varandra (nog åt mig en del).

Under en lunchpaus fick jag gåshud. Kom ut från Subway med denna vy:



Kändes mäktigt att höra hästarnas hovar mot kullersten och den svenska flaggans klara färger. Kände en stolthet över att vara svensk och bo i ett land med mycket möjligheter och frihet. Kände en tacksamhet för detta.