Ge tack

Igår hade min syster Rakel thanksgivingmiddag för några av sina vänner (och mig). Det var en mycket trevlig kväll med god mat och mycket skratt. Det jag tyckte bäst om var när vi alla skulle säga något vi var tacksamma för. Jag hade svårt att välja vad jag skulle säga för på sista tiden har jag känt stor tacksamhet för så mycket.

Jag är tacksam för erfarenheter jag får som gör att jag växer som människa, för att jag bor i ett land med religionsfrihet, för de olika årstiderna, för min familj och ALLA vänner. Jag är tacksam för att jag har ett arbete, för en fin lägenhet, för den utbildning jag har gått, för musik, för julen, för min stora sköna säng. Jag är tacksam för böcker att läsa, för en fungerande kropp, för vackra färger, för elektricitet, för skratt och glädje men även för sorg och tårar. Jag är tacksam för min tro, för mitt vittnesbörd, för Jesus Kristus och för att jag har den Helige Andens gåva. Jag är tacksam för att jag kan komma till templet, för min fantastiska son och för att jag har fått det här livet att leva. Listan kan göras lång och jag tror det är bra att då och då tänka igenom allt man är tacksam för, det är då man inser hur bra man har det.

Rakel har alltid förespråkat det här med tacksamhet och hon har givit mig en tacksamhetsdagbok. Jag försöker skriva i den ofta och i alla situationer. Det har hjälpt mig att kunna känna frid och glädje när livet varit tufft och när livet varit lätt har jag känt ännu mer glädje. Att skriva i den och att sedan gå tillbaka och läsa i den har fått mig att inse att jag har det bra och är rikt välsignad.

Men skriv inte bara ned vad du är tacksam för utan uttryck det också. Säg tack till Himmelske Fader, till dina föräldrar, till dina syskon, till din lärare. Säg tack till personen som öppnar dörren åt dig eller ger dig en näsduk. Tack är ett så litet ord men det betyder så mycket för den som får TACK:et av dig.

Avslut och nystart

För ganska exakt 17 år sedan sa jag ja till den man jag älskade mer än något annat. Då blev vi beseglade till varandra i templet och skulle leva hela livet och evigheten tillsammans. Det blev inte så... I september förra året meddelade min man att han ville skiljas. Jag var i chock. Varför ville han inte leva med mig längre? Vad hade jag gjort för fel? Hur kunde jag ha misslyckats? Det var många frågor som ständigt var i mina tankar.

Hur skulle jag klara av allt vad en skilsmässa innebär, hur skulle jag klara av att "överleva" och samtidigt tänka på vår son och hans behov?

Idag ett drygt år senare kan jag säga att det går att överleva. Jag tror jag har gått igenom hela känsloregistret och den berg- och dalbana av känslor jag har upplevt har varit jobbig, men man kan gå vidare och till och med må bra. Jag klarade av det genom att vända mig till Herren. Jag bad som jag aldrig gjort tidigare. Jag bad mer innerligt och ärligt och jag la mitt liv i Herrens händer. Jag studerade skrifterna mer intensivt. Jag läste och lyssnade på tal från generalkonferenser. Jag besökte templet oftare än jag gjort förut. Jag talade med min biskop otaliga gånger. Jag utgöt mina känslor för mina närmaste vänner. Jag gick till en terapeut där jag pratade och han lyssnade. Allt det här hjälpte mig på något sätt.

Tack till alla som har orkat lyssna på mig och stått ut med mina tårar och tankar.

 

Jag har lärt mig så oerhört mycket det senaste året. Trots det som hänt (vilket jag inte önskar att någon ska behöva vara med om) så känner jag stor tacksamhet till min Himmelske Fader för den stora kärlek han visat mig. Jag känner min frälsare Jesus Kristus bättre. Jag känner större tacksamhet och förståelse för det han gjorde för mig i Getsemane.

Jag har haft många andliga upplevelser det här året och jag tror det beror på att jag varit mer mottaglig för anden.

Vid ett tillfälle vaknade jag mitt i natten och var fruktansvärt arg. Jag kunde inte somna om och till slut kände jag att jag behövde läsa skrifterna för att kunna släppa min ilska. Jag slog upp Mormons Bok och började läsa där jag hade mitt bokmärke. Jag läste i Mosiah kap 24 som handlar om Nephiterna i fångenskap och hur de lider. Två verser stod ut och det som stod talade direkt till mig:

Mosiah 24:13-14 "Och det hände sig att Herrens röst kom till dem i deras bedrövelse och sade: Lyft upp era huvuden och var vid gott mod, ty jag känner till det förbund ni har slutit med mig. Och jag skall sluta förbund med mitt folk och befria dem ur träldomen.

Och jag skall även lätta de bördor som lagts på era axlar, så att ni inte ens känner dem på era ryggar, trots att ni är i träldom. Och detta skall jag göra så att ni hädanefter kan stå som vittnen för mig och så att ni säkert kan veta att jag, Herren Gud, besöker mitt folk i deras bedrövelser."

Dessa verser hjälpte mig och gav mig tröst. Min sorg skulle inte försvinna men Herren skulle göra min börda lättare att bära.

Jag kände mig trots detta inte helt lugn och jag var fortfarande upprörd även om jag inte var lika arg som när jag hade vaknat. Jag beslutade att gå in på kyrkans hemsida och på startsidan där fanns en artikel som hette Hope and Healing after Divorce. Jag började läsa och i artikeln hänvisas vid ett tillfälle till Mosiah 24:12-20. Jag hade ju precis läst det kapitlet och frid kom över mig. Jag insåg att jag hade Herren med mig och han såg till att jag fick den hjälp jag behövde. Jag var på rätt väg. Jag gjorde det Herren ville att jag skulle göra.

Idag den 7 november 2014 har skilsmässan vunnit laga kraft. Det innebär slutet på en stor del av mitt liv men det innebär också början på något nytt. Jag har fortfarande känslor och tankar som jag behöver bearbeta. Sorgen finns fortfarande kvar även om den inte känns av lika mycket som tidigare. Men jag vet att om jag har klarat av det senaste årets prövningar kommer jag att klara mig i framtiden också för jag har mina vänner, kollegor, släktingar, familjen och Herren på min sida som stöttar mig. Jag ser framåt med förväntan (och lite rädsla).