Smärtsam vecka

Denna veckan började bra med att jag var ledig från jobbet på tisdag för att följa med Ludvig i skolan. Vi hade jätte trevlig och det var kul att se honom i samspelet med klasskompisarna. En bra klass med bra lärare. Jag passade på att boka in lite grejer denna lediga dag.

Först på listan var en installatör som kom för installera en box för mätning av vårt TV-tittande, så i fortsättning när statistik visar hur mycket en familj med 2 vuxna och 1 barn tittar i genomsnitt och vilka program är vi representanter för svenska folket. Jag hade även en tid för min vaccinering. Medan han installerade boxen tog jag tillfället och diskade.
Det var då eländet började. Jag plockade ut och in disken och satte igång diskmaskinen. Kvar låg vår vassa japanska mästarkniv som måste diskas för hand. Jag började diska den och fick inte den helt ren och tog i lite xtra och det var då det hände. Jag slant och såg hur kniven högg sig in i sidan på mitt pekfinger uppe vid översta knogen. Djupt in i fingret till benet tog stopp. Jag släppte ner kniven i diskhon och sa till Becca att jag skurit mig. Djupt eller? Ja ända in till benet. Jag sköljde fingret och tryckte ihop det och fick en handduk av Becca. Ludvig stannade hemma så att mannen kunde göra färdigt instillationen
Väl vid receptionen på vårdcentralen sa jag att jag skulle ha min vaccination om en timme men skurit mig i fingret och undrade om vi kunde fixa allt på en gång. Visst inga problem. In i rummet. En syster kom in tvättade och tittade på fingret. Hon gick ut och in kom en annan med en spruta som innehöll vaccination. Han satte den i vänsterarmen och gav mig kort information och gick. In kom läkaren och tittade på fingret och konstaterade att den skulle sys, men att det var ett mycket fint snitt. Jag tackade för komplimangen.
In kom första systern och gav mig en stelkrampspruta i högerarmen. Läkaren gav mig lokalbedövning i handen, två sprutor som hon grävde med. Gjorde riktigt ont men det var bara början på veckans smärta. När lokalbedövningen börjat fungera var pekfingret som dökött. Kändes jättekonstigt. Läkaren sydde ett stygn för att hålla ihop skinnet och sedan åkte jag hem. Jag tog ledigt nästa dag för att kunna ta det lugnt med fingret visste inte hur mycket sömn jag skulle få på natten.

Jag hade mer rätt än vad jag kunde ana. Klockan tre på morgonen vaknar jag av att jag behöver kissa, men nåt stämmer inte. Vid fyra börjar jag få ont i vänstra sidan och det blir bara värre och till slut kräks jag av smärtan. Njurstensattack igen!!! Klockan fem kör Becca mig in till sjukhuset. Jag går dubbelvikt in med en hink i famnen och har grymt ont. Smärtan med bedövningsprutan i handen är inget jämfört med smärtan i sidan. Jag får en spruta i rumpan och en stolpiller upp i rumpan mot illamåendet. I vänsterarmen sätter dem in en kanyl för att kunna sätta in dropp och ta blodprov. Smärtan är kvar så jag får en sprutra till och denna gången i magen. Smärtan försvinner och jag får medicin med hem och åker hem.
Men efter några timmar släpper bedövningen och illamåendet är tillbaka och jag kräks. Jag tar tre stolpiller men det hjälper inte. Jag åker in igen och får samma behandling men denna gång skriver dem in mig över natten. Under natten får jag ytterligare sprutor och prover tas och jag röntgas 6 gånger. Men ingen berättar vad som pågår för de vet inte förrän natten är över. Min rumskompis är 19-20 år och har gallsten, vilket är väldigt smärtsamt men vi peppar varandra. Klockan 10 på morgonen kommer läkaren och berättar att de var oroliga med de första bilderna för min vänstra njure producerade inte urin som den bör. De trodde att det var sten som proppat igen men med dropp och druckit mer än 1 liter vatten under natten hade det kommit igång igen och jag hade varit smärtfri sedan ca kl 3 på natten/morgonen. Jag får ytterliggare medicin (starkare än de förra) och skickas hem. Becca kom och hämtade mig och det var lugnt fram till ca kl. 14.30.
Då kom smärtan igen och denna gång gick den från vänstra sidan till nedre ryggen. Jag tog en stolpill och skrek, grät och skrek än mer för ca en timme innan bedövning tog över och jag kunde slappna av. Under den värsta smärtan frågade jag Gud varför han gjorde detta mot mig och då fick jag hicka vilket dubblade smärtan. Jag skrek att nu skojade Han med mig. Jag har nu i natt sovit utan smärta och hittills denna dag har jag varit smärtfri, men jag är rädd varje gång jag måste gå på toa eller somnar.

Vad har lärt mig denna veckan:
1) Vi måste uppleva smärta och hemska saker för att uppskatta allt det goda som finns.
2) Ibland hamnar vi på platser för hjälpa andra. Min rumskompis på sjukhuset var väldigt nervös och orolig inför sin operation men vi hade bra samtal och jag försökte peppa honom.
3) Vi har fantastiska familjer och vänner som ställer upp när det behövs med barnpassning, välsignelser, skjutsningar och uppmuntran i sms, samtal och erbjudande av hjälp.
4) Tacksam för att jag bor i Sverige med bra välfärd.

Tack alla för allt stöd. Blev en lång läsning men jag behövde skriva allt detta.

C-J

***

(This week started out good by me having a day of work tuesday to go with Ludvig to his school. It was really nice and fun to see him interplaying with the classmates. A good class with good teachers. I even booked in some other things this day

First on the list was a booking for an instilator to come home to us and instilate a box that registrates our TV-watching for survey, so when you read in the survey about how much and what programs a family of 2 adults and a child uses TV in sweden we are the represents of a typical swedish family. I had also scheduled a flushot. While he was doing that I did the dishes.
That´s when all the misery started. I was emptying and filling the dishwasher and started it. Left in the zink was our sharp japaneese masterknife that needs to be handwashed. I started to wash it but didn´t get all clean and scrubbed it harder and then it happened. I slipped and saw how the knife cut deeply in the side of my right pointingfinger just by the first knuckle. Deep in to the bone. I dropped the knife and told Becca that I cut myself. Deep? Yepp to the bone. I washed the finger and pushed it together and Becca gave me a towel. Ludvig stayed home so the man could finish the installation.
At the reception at the local carecenter I told them that I was getting my flushot in an hour but that I had cut myself and wondered if I could do everything at the same time. No problem. Went to the room. A nurse came and washed and looked at my finger. She left and a mailnurse came in and gave me the flushot. He gave it in my left arm and short information and left the room. In came the doctor and looked at the finger and stated that it needed to be stitched, but said it was a very nice cut. I thanked for the compliment.
In came the first nurse and gave me the tetanusshot in my right arm. The doctor gave me a local anaesthetic shot in the hand , two of them that she was really digging in the hand with. It really hurt but it was just the beginning of this weeks pain. After a while my finger was just deadmeat. It felt weird. The doctor stiched the finger to keep the skin together and sent me home. I took the next day off to take it easy and not knowing how much sleep I would get.

I was more right than I could imagine. Three in the morning I woke up and neede to pee, but something was wrong. At four it started to hurt in my left side and the pain grew and finally I threw up because of the pain. Kidneystone again!! At five Becca took me to the hospital. I walked doubled up of pain and hodling a bucket. The pain I felt earlier of the local anaesthetic shot in the hand was nothing comparing to pain I felt now. At the hospital I get a shot in my butt for the pain and a suppository to stop throwing up.They put a cannula in my left arm to give me infusion later on and take bloodsample. I still have a lot of pain and they give me another shot but this time in my stomach. The pain finally goes away and they give some medication and send me home.
But few hours later the pain is back and so is the throwing up. I take three suppositories but it doesn't help. I went back to the hospital and received the same treatment but this time they take me in for observation over the night. During the nigth I get some more shots and more sample is taken and I am X-raid 6 times. But no one is saying anything beacause they don't know what's wrong. My roommate is 19-20 years old and has biliary colic, which is very painful, but we are supporting eachother. At ten in the morning the doctor came and told me that the first X-ray was worring them because my left kidney was not producing urin as it should. They suspected a or a few stones were blocking, but with 2 liters influsions and drinking over 1 liter water during the night the kidney was again normal and I hadn't felt any pain since 3 in the morning. he gave me some more heavier medication and sent me home. Becca came and we went home and it was calm until 2.30
Then the pain returned and this time it went from left till the lower back. I took a suppository and screamed, cried and screamed some more for an hour before the medication kicked in and I could relax. during the worst pain I asked God why he was doing this to me, then I got hickups which doubled the pain. I screamed that He must be kidding. I slept all night without pain and it's been more bthen 24 hours now without pain, but I am scared everytime I have to pee or falls asleep.

What have I learned this week:
1) We have to experience pain and terrible things to approciate all the good.
2) Sometimes we end up in situations and places to help other. My roommate was worring and nervous for his surgery, but we had good talks and I tried to encourage him.
3) We have great families and friends that helps us when needed with taking care of Ludvig, driving him to activity, giving blessings and encouragement through sms, phonecalls and offerings of help.
4) Thankful for living in Sweden with a good wellfare.

Thanks everyone for all support. Long reading but I needed write all this.)
C-J