Ge tack

Igår hade min syster Rakel thanksgivingmiddag för några av sina vänner (och mig). Det var en mycket trevlig kväll med god mat och mycket skratt. Det jag tyckte bäst om var när vi alla skulle säga något vi var tacksamma för. Jag hade svårt att välja vad jag skulle säga för på sista tiden har jag känt stor tacksamhet för så mycket.

Jag är tacksam för erfarenheter jag får som gör att jag växer som människa, för att jag bor i ett land med religionsfrihet, för de olika årstiderna, för min familj och ALLA vänner. Jag är tacksam för att jag har ett arbete, för en fin lägenhet, för den utbildning jag har gått, för musik, för julen, för min stora sköna säng. Jag är tacksam för böcker att läsa, för en fungerande kropp, för vackra färger, för elektricitet, för skratt och glädje men även för sorg och tårar. Jag är tacksam för min tro, för mitt vittnesbörd, för Jesus Kristus och för att jag har den Helige Andens gåva. Jag är tacksam för att jag kan komma till templet, för min fantastiska son och för att jag har fått det här livet att leva. Listan kan göras lång och jag tror det är bra att då och då tänka igenom allt man är tacksam för, det är då man inser hur bra man har det.

Rakel har alltid förespråkat det här med tacksamhet och hon har givit mig en tacksamhetsdagbok. Jag försöker skriva i den ofta och i alla situationer. Det har hjälpt mig att kunna känna frid och glädje när livet varit tufft och när livet varit lätt har jag känt ännu mer glädje. Att skriva i den och att sedan gå tillbaka och läsa i den har fått mig att inse att jag har det bra och är rikt välsignad.

Men skriv inte bara ned vad du är tacksam för utan uttryck det också. Säg tack till Himmelske Fader, till dina föräldrar, till dina syskon, till din lärare. Säg tack till personen som öppnar dörren åt dig eller ger dig en näsduk. Tack är ett så litet ord men det betyder så mycket för den som får TACK:et av dig.

Avslut och nystart

För ganska exakt 17 år sedan sa jag ja till den man jag älskade mer än något annat. Då blev vi beseglade till varandra i templet och skulle leva hela livet och evigheten tillsammans. Det blev inte så... I september förra året meddelade min man att han ville skiljas. Jag var i chock. Varför ville han inte leva med mig längre? Vad hade jag gjort för fel? Hur kunde jag ha misslyckats? Det var många frågor som ständigt var i mina tankar.

Hur skulle jag klara av allt vad en skilsmässa innebär, hur skulle jag klara av att "överleva" och samtidigt tänka på vår son och hans behov?

Idag ett drygt år senare kan jag säga att det går att överleva. Jag tror jag har gått igenom hela känsloregistret och den berg- och dalbana av känslor jag har upplevt har varit jobbig, men man kan gå vidare och till och med må bra. Jag klarade av det genom att vända mig till Herren. Jag bad som jag aldrig gjort tidigare. Jag bad mer innerligt och ärligt och jag la mitt liv i Herrens händer. Jag studerade skrifterna mer intensivt. Jag läste och lyssnade på tal från generalkonferenser. Jag besökte templet oftare än jag gjort förut. Jag talade med min biskop otaliga gånger. Jag utgöt mina känslor för mina närmaste vänner. Jag gick till en terapeut där jag pratade och han lyssnade. Allt det här hjälpte mig på något sätt.

Tack till alla som har orkat lyssna på mig och stått ut med mina tårar och tankar.

 

Jag har lärt mig så oerhört mycket det senaste året. Trots det som hänt (vilket jag inte önskar att någon ska behöva vara med om) så känner jag stor tacksamhet till min Himmelske Fader för den stora kärlek han visat mig. Jag känner min frälsare Jesus Kristus bättre. Jag känner större tacksamhet och förståelse för det han gjorde för mig i Getsemane.

Jag har haft många andliga upplevelser det här året och jag tror det beror på att jag varit mer mottaglig för anden.

Vid ett tillfälle vaknade jag mitt i natten och var fruktansvärt arg. Jag kunde inte somna om och till slut kände jag att jag behövde läsa skrifterna för att kunna släppa min ilska. Jag slog upp Mormons Bok och började läsa där jag hade mitt bokmärke. Jag läste i Mosiah kap 24 som handlar om Nephiterna i fångenskap och hur de lider. Två verser stod ut och det som stod talade direkt till mig:

Mosiah 24:13-14 "Och det hände sig att Herrens röst kom till dem i deras bedrövelse och sade: Lyft upp era huvuden och var vid gott mod, ty jag känner till det förbund ni har slutit med mig. Och jag skall sluta förbund med mitt folk och befria dem ur träldomen.

Och jag skall även lätta de bördor som lagts på era axlar, så att ni inte ens känner dem på era ryggar, trots att ni är i träldom. Och detta skall jag göra så att ni hädanefter kan stå som vittnen för mig och så att ni säkert kan veta att jag, Herren Gud, besöker mitt folk i deras bedrövelser."

Dessa verser hjälpte mig och gav mig tröst. Min sorg skulle inte försvinna men Herren skulle göra min börda lättare att bära.

Jag kände mig trots detta inte helt lugn och jag var fortfarande upprörd även om jag inte var lika arg som när jag hade vaknat. Jag beslutade att gå in på kyrkans hemsida och på startsidan där fanns en artikel som hette Hope and Healing after Divorce. Jag började läsa och i artikeln hänvisas vid ett tillfälle till Mosiah 24:12-20. Jag hade ju precis läst det kapitlet och frid kom över mig. Jag insåg att jag hade Herren med mig och han såg till att jag fick den hjälp jag behövde. Jag var på rätt väg. Jag gjorde det Herren ville att jag skulle göra.

Idag den 7 november 2014 har skilsmässan vunnit laga kraft. Det innebär slutet på en stor del av mitt liv men det innebär också början på något nytt. Jag har fortfarande känslor och tankar som jag behöver bearbeta. Sorgen finns fortfarande kvar även om den inte känns av lika mycket som tidigare. Men jag vet att om jag har klarat av det senaste årets prövningar kommer jag att klara mig i framtiden också för jag har mina vänner, kollegor, släktingar, familjen och Herren på min sida som stöttar mig. Jag ser framåt med förväntan (och lite rädsla).

Goda vänner

När jag var 13 år var det UngiNord i Alingsås. Jag fick inte vara med för jag var för “liten”. Det höll på en vecka och mamma och pappa var där. Jag och mina syskon var utplacerade hos vänner under den veckan. Jag var hos min vän Amanda Ynghammar (nu heter hon Simonsson i efternamn) hela veckan. Amanda bodde i Alingsås så vi fick hjälpa till lite på UngiNord med att bla. stå i kiosken. När vi inte stod i kiosken var vi hemma hos henne och tittade på Macgyver, badade, åt mjukglass med lakritsströssel, låste oss ute så Amanda fick klättra upp för en stege och klättra in genom ett fönster på översta våningen för att kunna komma in, var med i en reklamfilm för Volvo lastbilar. Ja vi hann med en hel del den veckan och vi hade så roligt.

Jag vet inte vad som hände men vi tappade kontakten. Men för så fick vi kontakt med varandra igen och i helgen kom Amanda hit ner till mig och hälsade på. Oj vad roligt det var att träffas igen. Det var som vi aldrig tappat kontakten. Vi pratade om allt och vi skrattade och grät tillsammans. Vi var i templet. Vi shoppade skor och köpte mjukglass med lakritsströssel. Vi tittade på film. Vi pratade ännu mer. Vi hade så trevligt att vi inte ville gå och lägga oss trots att ögonen till slut gick i kors, det var tur att vi fick en extra timme att sova.

Jag är så tacksam för goda vänner och det är fantastiskt att trots att man inte träffats på flera år så är det som man aldrig tappat kontakten.

Tack Amanda för att du kom och tack till din familj som var villig att “låna ut” dig en helg!

Ludvig och hans vänner

Oj vad länge sedan det var jag skrev här på bloggen! Jag vill bara lägga ut en bild tagen idag på Ludvig och hans vänner.

Äntligen

Igår var jag äntligen ute och sprang en liten runda igen. Det var inte lätt i början för jag hade ont i fötterna men efter en stund kändes det riktigt bra. Det var så skönt att röra på sig igen. Att springa i härliga Pålsjöskog  gjorde ju det hela lite lättare också. Naturen i Sverige är verkligen underbar!

Ovanför molnen

I torsdags morse flög jag till Luleå. Himlen var grå och det hängde regn i luften. Planet lyfte och där ovanför de grå molnen sken solen. Det fick mig att reflektera över hur livet är. Ibland har vi gråa moln över oss. Livet är jobbigt och vi ser ingen ljusning. Men solen finns där. Där bakom det gråa finns ljuset och har vi tålamod och tro kommer vi få uppleva att livet ljusnar, att solen kommer fram igen.

En god och vis man sa till mig för en tid sedan: Ju mörkare livet känns desto närmare är ljuset. Det stämmer verkligen och det har givit mig tröst många gånger.

              

En stund av frid och ro

Den här dagen började så bra. Jag kände glädje när jag gick till kyrkan och mötena var upplyftande. Jag satt där i kapellet och tänkte att jag ska inte bry mig om vad andra gör och varför andra gör som de gör utan jag ska fokusera på mig själv. Jag ska se till att jag är lycklig, att jag gör det som är rätt, att jag gör det som får mig att må bra.

Vi kom hem och åt en god middag med panerad torsk. Ludvig hade fångat fisken igår när han var ute och fiskade med sin pappa och några vänner. Vi hade en trevlig middag och efteråt tog vi en välbehövlig eftermiddagslur.

Sen gjorde jag något som kanske inte var speciellt genomtänkt. Det jag gjorde ledde till att kvällen kändes förstörd och jag kände mig nedtryckt. All glädje jag känt under dagen försvann och jag kände mig illamående. För att jag skulle må bättre bestämde jag mig för att ta en promenad. Jag ringde min pappa som gav mig goda råd och efter vårt samtal satte jag mig i en park i närheten av där vi bor. Jag bestämde mig för att lyssna på ett tal av äldste Jeffery R Holland som jag laddat ned på min telefon. Talet heter Broken things to mend och det äldste Holland säger i det här talet var precis det jag behövde höra ikväll. Jag satt där på en parkbänk och friden infann sig. Fåglarna kvittrade och dammen porlade. Mina tårar slutade rinna och jag kunde känna Guds kärlek. Där och då beslutade jag mig för att ändra vissa saker i mitt liv, sluta med vissa saker och börja med andra.

När jag gick hem igen kände jag mig lätt till sinnet och jag kände hopp.

Det smakar sommar

När jag tog examen fick jag en jordgubbsplanta i ampel. Den hänger på balkongen och idag har jag njutit av mogna jordgubbar från denna planta. De smakade sommar! Jag är tacksam för att jag kan njuta av “egenodlade” jordgubbar som växer på min lilla balkong.

        

Den bästa platsen

I lördags besökte jag i templet i Köpenhamn. Jag älskar att komma dit. Min kusin sa en gång att templet är som ett andligt hälsohem och det är en bra beskrivning. Det är precis så jag känner. När jag är i templet blir min ande styrkt och det leder till att jag mår bra, jag får en paus från alla bekymmer. Jag är tacksam för den frid och kärlek jag känner när jag kommer innanför templets dörrar.

Photo session

Min bror Jonatan och hans familj var hos oss i helgen. Det var riktigt härligt att ha dem alla på besök. Jonatan är duktig på att fotografera så vi hade en liten “Photo session” på väg hem från kyrkan i söndags. Min favorit är den när Ludvig och jag tittar på varandra. Vad tycker ni?

                   

Höga berg och djupa dalar

Livet går verkligen upp och ned. För en vecka sedan kändes det som livet var på topp och nu känns det som det är nere i dalen. Det slår aldrig fel. Varje gång jag känner att jag mår bra och uttrycker min glädje och tacksamhet för att jag har det bra, dröjer det inte lång tid förrän något händer som gör att glädjen och tacksamheten sätts på prov. Men jag vet ju också att om jag inte mår dåligt ibland så känner jag inte tacksamhet för när jag mår bra. Hm det är inte lätt. Det är bara att kämpa vidare, att ta ett steg i taget så man kommer upp till toppen igen.

Tacksamhet

Min syster Rakel har alltid pratat varmt om att skriva en tacksamhetsdagbok, att uttrycka tacksamhet. Hon säger att tacksamhet gör livet lättare att leva. Jag har fått en fin anteckningsbok av henne där jag skriver ner sådant jag känner tacksamhet för.

Igår på Generalkonferensen höll president Uchtdorf ett fantastiskt tal om just tacksamhet. Det talet gick rakt in i hjärtat på mig. Jag hade tidigare känt mig bedrövad och uppgiven men när jag hörde president Uchtdorf var det som all min oro och sorg försvann. 

Jag känner mig så otroligt tacksam för att Herren inspirerar de som ska tala och att de känner och följer den inspiration de får så att jag kan få höra just det jag behöver för att få tröst och för att orka gå vidare.

Middagsgäster

Ikväll hade vi middagsgäster. Det var två unga män på ca 20 år. Dessa unga män är stora förebilder för Ludvig och de är missionärer för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Vi hade mycket trevligt och besöket avslutades med att de gav oss ett litet budskap. Ett budskap om att det finns andliga kompasser idag som visar den rätta vägen. Kompasser i form av bl.a skrifterna, kyrkans tidning Liahona, Generalkonferensen och budskap på kyrkans hemsida. Det har varit en härlig kväll.

Du gjorde min dag

Idag när jag kom hem stod en blomsterleverans och väntade. Jag vet inte vem blommorna är i från men jag vill säga till dig som skickat dem. TACK! Jag blev så glad för dem. Tänk att du bryr dig om och tänker på mig. Dessa blommor gjorde min dag och de står på en plats i mitt rum där jag ser dem hela tiden. TACK!

Inte mycket kvar

Den 27 augusti 2012 gick jag nervös till min första dag i skolan, jag skulle börja plugga för att bli Paralegal. Det var något helt nytt, en helomvändning från det jag var trygg med. Jag satt och lyssnade på kursansvarig när han berättade alla ämnen vi skulle läsa, om tentor, om csn och mycket mer. Jag minns att jag tänkte: Hur ska jag klara det här? Det är ju så mycket juridik, kommer jag förstå? Jag minns också att jag fick en klump i magen så fort han nämnde ordet TENTA. Fy vad läskigt med tenta.

Fredag 31 januari 2014, ett och ett halvt år senare, gjorde jag min sista tenta och igår fick jag resultatet (det gick bra). Inget mer pluggande, inget mer dåligt samvete och tankar att jag kunde pluggat mer. Jag är ledig på kvällarna när jag kommer hem.  
Nu har jag bara 15 veckor praktik kvar och ett examensarbete som görs på praktikplatsen.

Jag har klarat det. Jag förstår juridiken och jag tycker inte tentor är riktigt lika läskiga längre. Jag har lärt mig massor och utvecklats som person och i onsdags skrev jag på ett anställningskontrakt. Måndag 26 maj börjar jag arbeta på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB.

Jag har fått så mycket stöd och hjälp. Stöd från alla möjliga håll, främst från de närmast mig men även från oväntade håll. Jag har fått hjälp från min Himmelske Fader. Han har sett till att jag har klarat det. Med tanke på allt som hänt hade det varit så lätt att ge upp. Ingen hade tyckt det var konstigt men jag har fått styrkan att fortsätta och avsluta det här. Jag har upptäckt sidor hos mig själv som jag inte visste jag hade.

Idag står jag här och känner mig stolt, tacksam och älskad. Jag är verkligen rikt välsignad.

En bra dag

Jag sitter här och känner tacksamhet. Det har varit en bra dag. Det har varit en upplyftande och andlig söndag med bra tal och vacker musik i kyrkan. Vi åt en riktigt god middag med lax, potatis, sparris och limesås och till efterrätt blev det kladdkaka med polkgrisglass. Jag har  njutit av att sitta i vårt vackra finrum med en varm kopp kamomillte, tända ljus och se snön falla utanför fönstret. Alldeles nyss avslutade jag ett samtal med min kära svägerska Anna. Vi pratade länge och uttryckte våra känslor och tankar. Som sagt det har varit en bra dag.

Tröst

Jag hade en riktigt jobbig dag i onsdags. Dagen började bra men slutade inte alls lika bra. Jag har på sista tiden börjat se en ljusning och kunnat känna mig glad. I onsdags kväll hände något som fick alla de känslorna att försvinna. Jag somnade ledsen och förkrossad.

Jag har en app på telefonen som ger mig ett citat från C. S. Lewis varje dag och när jag vaknade i torsdags var det ett citat som talade direkt till mig. Det gav mig tröst och jag kände: "Okej, det här är jobbigt och jag vet inte när det är över men jag kommer klara det och jag kommer gå ur det här som en bättre och starkare person för Herren är med mig!"

Imagine yourself as a living house. God comes in to rebuild that house. At first, perhaps, you can understand what He is doing. He is getting the drains right and stopping the leaks in the roof and so on; you knew that those jobs needed doing and so you are not surprised. But presently He starts knocking the house about in a way that hurts abominably and does not seem to make any sense. What on earth is He up to? The explanation is that He is building quite a different house from the one you thought of - throwing out a new wing here, putting on an extra floor there, running up towers, making courtyards. You thought you were being made into a decent little cottage: but He is building a palace. He intends to come and live in it Himself. 

C. S. Lewis

Ett nytt år

I Söndags sjöng jag och mina systrar på sakramentsmötet. Vi hade tänkt att sjunga en julsång men när vi tittade igenom noterna hemma hos mamma och pappa hittade vi en sång som vi föll för direkt. Sången heter “En bön”. Texten är skriven av Alte Burman och den beskriver precis det jag hoppas och ber om.
2013 var rent ut sagt ett riktigt skräpår (med undantag av att Gunnar och Selma föddes och att Miriam och Hugo gifte sig) och jag och mina systrar har kommit överens om att 2014 kan bara bli bättre. Den här texten ska bli mitt motto för det nya året.

Ske din vilja varje dag!